ONSALA. Han är en ikon i IFK Göteborg och avgudad av fansen.
Men Bengt Andersson kan inte släppa hur han blev ratad av klubben i hjärtat.
– Jag tyckte att det var för jävligt, på riktigt. Det var absolut ett sår i hjärtat, säger han.
I en lång hemma hos-intervju berättar han bland annat om fyllan i direktsändning, ilskan mot SVT-reportern och kärleken till Blåvitts fans.
tt besöka Bengt Andersson, 51, i Onsala drygt en mil från hans barndomshem i Kungsbacka är verkligen att komma ut på vischan.
Vi räknar till ett 30-tal hästar längs vägen och när vi närmar oss hans bostad ser vi faktiskt ett jakttorn på tomten.
– Jakttornet hade stått på en annan mark och vi hade ingenstans att ställa det, så då ställde vi det här.
Men du gillar jakt?
– Ja, det har jag fått från farfar. Första gången jag höll i en bössa var jag tio år.
Kan du beskriva känslan när man fäller ett byte?
– Det stora och roliga är precis innan man skjuter. Efteråt är det ju bara en jävla massa jobb. Men det roliga är att höra hundarna göra ett bra jobb, att djuren kommer i bra läge och man skjuter ett bra skott. Det är mycket adrenalin. De som säger att de inte får en adrenalinkick ljuger. Men jag har inte skjutit en guldbock än. Det har jag väntat ännu längre på än ett SM-guld i fotboll.
Hur ofta stöter man på en guldbock?
– Inte ofta. Jag har sett bocken, men gått på fel sida av gränsen och såna grejer.
Jag får intrycket av att du är en bondpöjk.
– Farfar var bonde, pappa halvbonde och jag… har väl fortfarande bonde i mig. Jag har alltid gillat att vara i skogen, så att bo så här är naturligt.
I Onsala är man hej och du med varandra, här glider man över till grannen och ”tjötar”, och det är inte så noga med att låsa ytterdörren.
Bengt kommer hem, svettig efter arbetsdagen, och tar en dusch inför intervjun.
Jag ger en komplimang, säger att han ser tränad ut, men får ett fnys till svar.
– Jag är ju tjock och otränad. Men nu promenerar jag och sambon en knapp timme tio över fem varje morgon. Och så ska jag börja styrketräna igen. 2011 var första gången jag började med styrketräning, men så flyttade jag ut hit och började bygga, då tappade jag all träning.
Vad ligger matchvikten på?
– Jag vill ner till 98-99 så jag har fem kilo kvar. Hundragränsen är jätteviktig. Men jag var uppe på 108,5 kilo som mest, det är tjockt som satan.
Hur ser dina dagar ut numera?
– Jag jobbar som arbetsledare på Flodéns bygg i Göteborg och är på jobbet vid halv sju på morgonen. Just nu håller vi på med stamrenovering i Kallebäck. Sedan är jag hemma runt fem på eftermiddagen.
– På kvällarna pysslar jag en del med hemmet, bygger altanen och försöker få ordning på tomten. Sedan har jag tre söner och den yngsta som är 18 följer jag en hel del när han spelar hockey i Frölunda.
Funderade du under fotbollskarriären på vad som väntade efteråt? I ett tv-inslag från typ 1995 sa du att du kombinerade fotbollen med studier till undersköterska.
– Från början ville jag bli brandman och blev det 1993, men så krävde Göteborgs räddningstjänst att jag skulle vara undersköterska också, så jag läste i två år. Sedan krävde de att jag skulle vara ambulanssjukvårdare också så då läste jag till det. Men sen, när jag väl fick mitt jobb på räddningstjänsten, valde jag en proffskarriär i Spanien.
Men allt detta gjorde du parallellt med att du spelade elitfotboll?
– Ja. Öis, framför allt Gunder Bengtsson och Kalle Björklund, hjälpte mig jättemycket.
Visste du vad du skulle göra efter karriären?
– Jag har alltid haft snickeriet med mig, från första sommarjobbet. Jag har väl haft turen att tillhöra den generation som behövde jobba för att klara sig. Efter karriären visste jag att det väntade ett annat liv.
Det är en intressant infallsvinkel. Många äldre idrottare förbannar säkert att de var aktiva innan lönerna skenade i väg. Men så ser inte du det?
– Nej, jag hade behövt vara utlandsproffs i sex-sju år för att inte behöva jobba. Men jag vill ha ett jobb att gå till.
Kan du beskriva dina arbetsuppgifter?
– Jag servar killarna och de underleverantörer vi har så att de får rätt förutsättningar i produktionen, så att allt flyter på.
Pekar du med hela handen som på fotbollsplanen?
– Nja, jag kommer bra överens med min arbetskamrater och jobbar med dem i stället för emot dem.
engt Andersson har sagt att det bara finns ett lag i världen och det är IFK Göteborg. Men det var inte förrän han var 32 år som han hamnade i sitt hjärtas klubb.
– Jag växte upp i Kungsbacka och min bästa kompis hade en Blåvitt-tröja. Själv hade jag en Sverige-tröja. Jag trodde bara att det fanns de två lagen.
Så under alla år i Gais, Brage och Örgryte var det IFK Göteborg du ville till?
– Som senior såg jag olika möjligheter att komma till Blåvitt när målvakter slutade. Nu kanske det är min tur? Nähä.. Nu då? Nähä… Men så var jag hemma på ett proffsläger för landslaget och då hörde äntligen Blåvitt av sig. Då tänkte jag att nu jävlar ska jag inte tappa den chansen.
Du fick vinna SM-guld 2007 när du var 41 år gammal. Det hade väl varit det perfekta slutet?
– Det var slutet.
Men du kunde inte lägga av?
– Nej, (Anders) Grönhagen ringde från Fredrikstad året efter, samtidigt ringde (Erik) Hamrén från Ålborg. Jag hade startat egen byggfirma med två kompisar och då var det enklare med Fredrikstad. Sedan blev det Moss. Och sedan hade Öis jätteproblem och jag ville hjälpa (Marcus) Allbäck. I november 2009 gjorde jag min sista elitmatch.
Men inte sista fotbollsmatchen?
– Nej, jag hade i ett svagt ögonblick lovat min absolut bästa kompis Lasse Lundin att jag skulle spela med Önnered i division 7. Vi hade ju tagit i hand så…
et märks att Bengt Andersson är en man av ritualer och rutiner. Genom hela karriären satte han på sig vänster sko före den högra. Samma sak med benskydd och handskar.
Skrockfullt trodde han att vara med i tidningen på matchdagen gav otur och i varje halvtidspaus tog han av sig allt utom skor, benskydd och strumpor.
– Men det var faktiskt inget skrock utan jag bytte bara för att få på mig torra kläder…
Men kanske är det därför han förefaller uppskatta kontinuitet och ogillar förändring? IFK Göteborgs nystart är han skeptisk till.
– Klart man måste ha en tro på det. Men jag tror att det här bottnar sig mycket djupare än så. Blåvitt har fostrat spelare. Det har funnits ett regelverk för hur man ska göra så att en kille som kommer till klubben får ett hjärta för Blåvitt, men jag tror att klubben har tappat det. Själen är inte kvar till hundra procent som det var förr. Man är så att säga inte fostrad på riktigt i de blåvita ränderna, säger han.
– Tobbe Hysén är underbar, men det är svårt att bära det själv. Nu har klubben fått fram August Erlingmark och några andra unga spelare, men jag tror att man behöver få in fler som kan fostra hur man är som Blåvitt-spelare. Att de tar med sig hjärtat och förmedlar det vidare och visar att man inte är här bara för att mellanlanda utan man är i Blåvitt för att man har ett blåvitt hjärta. Kulturen i Blåvitt har alltid varit vinnande, men när man tappar spelare och inte hjärtat finns där är det svårt.
Jag tror att man behöver få in fler som kan fostra hur man är som Blåvittspelare. Att de tar med sig hjärtat och förmedlar det vidare
Hur har du som är blåvit i själen tacklat allt negativt som har varit kring IFK Göteborg?
– Jag har känt besvikelse och frustration över att vi inte har ekonomin och till och med blivit tvungna att sälja Kamratgården, plus att man förlorar på fel sätt.
Just Kamratgården stod för mycket av IFK Göteborgs kultur, anser ”Bengan”.
– Det är säkert många som tycker att jag är en gammal gaggig gubbe, men när man valde att riva gamla Kamratgården och byggde upp det nya så kunde man ha byggt bättre och med mer känsla. Att komma in i matsalen är som att komma in i en bamba eller sjukhusmatsal. Det finns ingen ”feeling” i det. Det som satt i väggarna förr, det finns inget kvar av det. När du kom in i gamla Kamratgården kände man att man kom in i något speciellt. Nu kommer man in i vad som helst. Om man ens kommer in. Det är ju Fort Knox nu, man får ringa på och har man tur öppnar de. Förr gick du in och tog en kaffe oavsett vem du var, det var inga konstigheter. Du behövde inte ens knacka på utan gick in till Gun och Leif. Jag tycker att vi byggde bort vår själ.
Du har tränat Kållered i division 3 och varit målvaktstränare i Assyriska BK i division 2. Men IFK Göteborg har aldrig frågat om dina tjänster?
– Nej. Inte som målvaktstränare heller.
Är du besviken?
– Ja, absolut. När de tog Sven Andersson före mig tänkte jag… Att jag inte fick frågan, det är jag oerhört besviken över.
På allvar?
– Ja, på allvar. Jag skulle absolut vilja vara målvaktstränare. Framför allt borde jag ha fått frågan, absolut.
Jag skulle absolut vilja vara målvaktstränare. Framför allt borde jag ha fått frågan, absolut.
Vem var i klubben då som inte frågade dig?
– Det måste ha varit Mats Gren. När de tog Sven Andersson utan att fråga mig… Det var fan på gränsen alltså. Jag tyckte att det var för jävligt, på riktigt.
Kände Blåvitt till din vilja?
– Jag har tränat målvakter på annat håll så det är klart att de vet det. Man behöver ju ha lite gammalt Blåvitt-blod, så att man kan förmedla den känsla som ska vara där.
Är du långsint så att du skulle tacka nej om de frågade dig?
– Det vet jag inte, det får jag ta ställning till då. Nu trivs jag så fantastiskt bra på mitt jobb. Jag kan inte gå och bära på bitterheten, absolut inte, men det var absolut ett sår i hjärtat. Men det präglar kanske hur man rekryterar till föreningen, att man inte ser helheten.
Men Blåvitt finns kvar i hjärtat?
– Absolut, det finns inget annat – i allsvenskan. I Superettan har vi ju Gais och Öis. Jag har haft en fantastisk tur. Jag hade mina bästa juniorår i Gais, i Öis blev jag landslagsspelare och i Blåvitt fick jag vinna SM-guld.
IFK Göteborgs sportchef Mats Gren låter förvånad när han får höra om Bengt Anderssons besvikelse över att Blåvitt inte har frågat efter hans tjänster.
– Det var inte bara jag som fattade det beslutet, utan även dåvarande tränaren Jörgen Lennartsson som hade jobbat med Sven Andersson i Helsingborg. Man kan inte bara plocka in någon som kanske inte tränaren vill ha, säger Gren.
– Bengt har aldrig varit målvaktstränare på elitnivå. Är han då intresserad av ett jobb hos IFK bör han rimligtvis anmäla sitt intresse. Det är som om jag skulle tycka att det är jättekonstigt och vara jättebesviken på att min gamla klubb i Schweiz inte ringer mig när de ska ha en ny tränare.
Fanns Bengt ens med i era tankar?
– Vi fick problem vid julen 2016 när Stefan Remnér försvann med ”Svennis” till Kina. Vi tittade vad det fanns för möjligheter och tog beslut om vem vi skulle kontakta först. Det föll på Sven.
– Det finns säkert 50 i Sverige som skulle vara intresserade av den tjänsten, men om Bengt inte jobbar som målvaktstränare i dag är ju inte han den förste man kommer att tänka på.
Det finns säkert 50 i Sverige som skulle vara intresserade av den tjänsten
När Gren få höra att Bengt Andersson beskriver Kamratgården som ”Fort Knox” efter ombyggnaden säger han:
– Det får verkligen stå för honom för det är raka motsatsen till vad alla andra säger. Jag har aldrig sett Bengt där uppe, så han får komma upp till Kamratgården först och bilda sig den uppfattningen. Nu är det betydligt mycket öppnare än när jag kom till klubben.
M-guldet 2007 var det ja. Bengt Andersson ser än i dag framför sig hur han och Stefan Selakovic åkte bil från en träning i februari.
– Vi tittade på varandra och tänkte samma sak, ”Fan, vi åker ur i år”.
Vad hände?
– Helt plötsligt föll pusselbitarna på plats. Vi fick nya tränare som trodde på oss. Kemin mellan gammalt och ungt blev perfekt. Sedan hade vi ett jävla krig på träningarna, i varje duell. Det hände ofta att vi rök ihop.
I laget fanns en drös unga talanger som sedan blivit utlandsproffs och landslagsspelare.
– 86:orna i Blåvitt var nästan jämnåriga med min äldste son. De blev mina grabbar; Gustav Svensson, Wernbloom, Bjärsmyr och Berg. Jag kände igen mig själv i att det gällde fan att göra jobbet och inte glida med på en räkmacka. Marcus Berg hade lite svårt för det i början, men han förstår nog nu när han är där han är vad jag menade.
Jag har läst något om att den värsta anfallare du har mött var just Marcus Berg på träning.
– Ja, jag var dum nog att berätta vad jag tyckte var svårast. Det är när han rullar in bollen bredvid mig. Jag vet inte hur många mål Berg har gjort bara genom att passa bollen bredvid målvakten.
En av Bengt Anderssons drivkrafter för att fortsätta spela var just längtan efter ett SM-guld.
– Jag kände att jag inte kunde lägga av förrän jag hade vunnit.
Och den efterföljande festen på Valand glömmer han aldrig.
– På Valand kan man gå runt en pelare mitt i. Jag hoppade över vakterna och stagedajvade ut i publiken. Vakterna var vansinniga, men vad fan, det var ju ingen fara, jag känner ju våra supportrar. När jag kom tillbaka var skjortan borta så jag fick låna en Bacardi-t-shirt från Valand resten av kvällen.
enom alla år i Blåvitt hade Bengt Andersson – ”Attraktive Bengan” kallad – en speciell relation till Blåvitts fans. Älskad – inte bara för sitt målvaktsspel utan även för sin öppenhet.
– De som viger sina liv åt Blåvitt och går på matcherna, det är ju de man spelar för. Att vara rädd om sina supportrar och alltid vara trevlig och öppen mot dem, det är ett måste och ett krav från oss spelare. Det är fansen som, tillsammans med sponsorer, betalar våra löner, säger han och fortsätter:
– Tyvärr kan inte publiken spela på planen, även om de är den tolfte spelaren. När Änglarna hade sin pub på Friggagatan så jag gick jag ofta dit spontant och drack bärs och serverade. När det var jobbigt så försökte jag svara på deras frågor, jag smet inte undan. När det var som värst fick jag gå rakt ut och så fick de vara arga. Vakterna varnade för att de var skogstokiga, men skulle fansen slå ned oss eller? Klart de inte gör. Vi får gå ut och prata med dem i stället.
Gick någon över gränsen nån gång?
– Nej. Vi spelar ju inte dåligt för att vi vill det utan är ju lika ledsna som fansen och får jobba oss ur det tillsammans.
När du tog snacket kanske fansen kände en förståelse?
– Klart att de gör. De har ju en ilska och frustration som de måste få ur sig och då är det bättre att jag tar det.
Är du ofta på plats på Blåvitts matcher?
– Nej, tyvärr. Jag hinner inte eftersom jag håller på så mycket med huset. Men när jag är klar med det ska jag gå igen.
Är det mycket ryggdunkar när du väl går på matcherna?
– Ja, det är väldigt roligt att de fortfarande vet vem man är. Men jag är inte där för att synas utan för att jag tycker det är kul att se på Blåvitt.
Saknar du rampljuset?
– Jag saknar nog träningen mer. Nej, nu ljög jag nog. Jag vill spela matcher.
engt Andersson säger själv att han förutom fansen även hade en god relation med medierna.
– GT:s Lasse Bexbo var fin. Han sa typ ”Jag har två frågor till, men jag tar svaren själv och skriver ihop något fint på slutet”. Det var inga konstigheter.
Ändrades journalistiken mycket under din karriär?
– I början var det mer familjärt. Det var inga konstigheter om journalisterna kom in i omklädningsrummet. Man var kompisar. Jag minns ett träningsläger i Portugal med Brage typ 1986, då bjöd jag och Patrick Englund in alla journalisterna och så drack vi bärs och hade mingel på vårt hotellrum. På senare år är det mer sensationsjournalistik. Det är lite tråkigt, men det är ju det som säljer och det får man förstå.
Har du blivit bränd nån gång?
– Ja, Pelle Nyström litar jag inte på efter det han gjorde 1995.
Inför landskampen mot Schweiz på Ullevi var Thomas Ravelli skadad och SVT ville fokusera reportaget på ersättaren Bengt Andersson. Det blev lite väl mycket fokus…
– Vi hade fått oljemassage och för att bli av med oljan tog vi ett tångbad. Då dundrade Pelle in där med fotograf och filmade. Han sa ”Det är ingen fara, herregud det kommer inte synas i tv, vi kommer klippa”. Sen kom ju vinjetten på kvällen och då tog det tre sekunder innan Tomas Brolin ringde mig och sa ”Ja, det var från Fib Aktuellt, vill du ställa upp på lite bilder?” 20 sekunder senare ringde nästa person. Det var lite synd för jag litade ändå på Pelles ord. Det blev lite rabalder från förbundet.
Klippet finns på Youtube.
– Ja, det är förevigat. Men till mitt försvar kan jag säga att det var kallt i vattnet…
Vad sa du till Pelle Nyström efteråt?
– Det var förbundet som fick ta det eftersom vi hade match. Jag hade en annan strid att ta som var viktigare. Pelle bad om ursäkt, men det var ju synd att vi inte var i USA för då hade jag kunnat tjäna mig en hacka. Nu fick vi ett långt brev från SVT som bad om ursäkt.
SVT-reportern Pelle Nyström skäms än i dag över det han beskriver som ett övertramp.
– Det är skandalöst att det blev som det blev och jag kan ta på mig en stor del av det. Av någon anledning blev det kortslutning i allas hjärnor. Det fanns ingen tanke på att hänga ut Bengt.
Enligt Nyström var SVT lovat att sända Fotbollskväll från Varbergs kurort, men när teamet väl kom dit var stopp från förbundet.
– Men jag och fotografen fick reda på att debutanten Bengt Andersson låg i badet och vi frågade honom om vi fick filma. Det var klart vatten så man såg ju snoppen dingla omkring och Bengt sa att han hoppades på att vi var försiktiga med vad vi skulle visa. Men vi hann knappt börja filma innan förbundet sa att vi inte fick vara där, så när vi skulle sätta ihop jobbet hade vi knappt några bilder. Tyvärr var det ingen som funderade på om det kunde innebära konsekvenser för Bengt. Jag skäms för att vi gjorde som vi gjorde, det borde ha stoppats.
– Jag kan förstå att man som tittare undrade vad som hände när man slog på Fotbollskväll och såg debutanten ligga där med snorren i vädret.
Nyström minns samtalet med Bengt Andersson dagen efter.
– Bengt knockade mig verbalt för när jag försökte säga att det här med nakenhet inte är något att skämmas för så sa han ”Ja, men ni hade ju inte behövt köra det både bak- och framlänges”. Det hade han ju rätt i.
Har du någon hälsning till Bengt i dag?
– Jag är oerhört ledsen om han har lidit av detta i över 20 år. Det var ett oförlåtligt misstag och jag vill rikta en stor ursäkt till Bengan, som jag tycker är en fantastisk och bra kille.
engt Andersson hade en lång karriär, men det blev ”bara” tre säsonger utomlands, på Teneriffa. 1996 var han på väg till Premier League-lagen Leeds och Arsenal, samt Inter i Serie A. Enligt tukten, alltså.
– Just det året när jag kom med i landslaget var det mycket spekulationer. Men absolut närmast var jag Blackburn 1997, efter Spanien-tiden. Jag hade stämt träff med dem på Madrids flygplats, men den blev aldrig av.
– Jag var även nära West Ham 2004. Alan Pardew ringde hem till mig och jag tränade med laget. Jag skulle bara signera pappren, men lånereglerna sa att om jag skrev på fick jag inte spela i Sverige förrän i juli, så jag vågade inte skriva på. Men jag är inte bitter för hade jag skrivit på så hade jag nog inte vunnit SM-guld med Blåvitt.
Är du nöjd med din karriär?
– Man kan vrida och vända hur man vill, men kanske skulle jag ha haft bättre tålamod och stannat utomlands lite längre.
4 okt 1987, i brage:
”Bengt får chansen när allt står på spel”
– Malmö borta, vi förlorade med 3–0 och Håkan Lindman gjorde första målet. Skulle man gått efter hur bra jag var skulle jag ha stått mycket tidigare.
5 okt 1988, i brage:
I kväll får Göran inte handla fel
– Vi arrangerade en bild inför mötet med Inter i Uefacupen som berättade att vi jobbade vid sidan av. Jag retade mig på att jag inte tog straffen i bortamatchen på San Siro. Jag och Patrick Englund såg Ramón Díaz straff i sista ligamatchen innan vårt möte, då sköt han straffen en bit upp. Han sköt på samma ställe mot oss, men fick en halvträff så att bollen gick längs macken.
1 juni 1996, landslaget
”Nu är landslaget hans huvudvärk”
– Varje matchdag käkade jag en voltaren och två alvedon på morgonen, sedan vid lunch och därefter innan match. Det var när jag hade som ondast i ryggen, jag har ju tre diskbråck. Sista sju-åtta åren körde jag den proceduren. Men det var bara på morgonen, övriga dagar tog jag bara en dos på morgonen.
Har du men av smärtan i dag?
– Benen domnar bort, jag har svårt att gå och kan inte springa. Men det är för att jag har slarvat med bålträningen.
2 sept 1996, landslaget
”Nu är Bengt nr 1”
– Jag flyttade till Spanien och hamnade på bänken och då kom ”Ravvan” tillbaka och tog förstaplatsen. Jag har alltid blivit bättre av att ha konkurrens och jag och Ravelli har alltid varit bra kompisar. Han är sju år äldre och jag jagade honom. Nu är jag otroligt stolt över att ha varit den ende som petat honom under karriären. Det blev elva landskamper varav hälften tävlingsmatcher.
6 okt 2007, i ifk göteborg
”Maratonmannen”
– Jag gjorde 246 matcher i rad. Det var ju inte för intet som jag fick trycka i mig medicin. Och så hade jag en hög smärttröskel, om jag ens har någon.
Satte du en ära i att inte vika ned dig?
– Jag vägrar. Skulle aldrig vika ned mig. Det var drivkraften, att försöka bli bäst och inte vika ned sig. Ofta tillät jag mig att bli sjuk i november-december, men under säsong tryckte jag bara bort smärtan.
Det måste ha varit jobbigt att vara andremålvakt bakom dig?
– Det var det nog. Jag tränade ju alltid stenhårt.
22 okt 2007
”Klappar inte ihop”
Det står i ingressen att du var kritiserad under guldsäsongen.
– Jag var lite delaktig i en del baklängesmål. Inga jättetabbar, men jag kunde ha gjort det bättre. Jag tog ett kort snack med tränaren Jonas Olsson som sa åt mig att inte vara orolig, släppa det och gå vidare. Sedan vände det, vi vann 14 sista matcherna och jag höll nollan sista fem.
13 NOV 2007
Skandalintervjun i tv
– Jag var den ende som hade bordsplacering på Fotbollsgalan och visste att frågan från Adam Alsing skulle komma. Oturligt nog träffade jag Marcus Allbäck på vägen så vi råkade få i oss lite för mycket i baren precis innan. Det hann tyvärr slå till innan intervjun… Men det var ganska oförargligt. Jag var inte dum mot någon utan snubblade bara lite på orden. Men va fan, det var firmafest och min och Magnus ”Ölme” Johanssons sista resa ihop. Vi startade dagen med champagnefrukost på flera ställen. Tyvärr råkade jag toppa formen helt fel… Fem minuter tidigare så hade jag klarat mig.
Har du sett Youtube-klippet i efterhand?
– Ja, men först fem år senare. Men när jag såg det tänkte jag, äh så farligt var det inte.
Klubbledare var arga på Adam Alsing för att han intervjuade dig i det tillstånd du var i.
– Det var överhuvudtaget inte Alsings fel. Jag visste ju om att jag skulle intervjuas. Kameran var i ordning och det sa de till mig när jag kom. Men då var jag ju bättre i ordning än under intervjun… Det var en jävla otur att jag fick i mig två jäger för mycket i baren. Det var Allbäcks fel, hehe.
